Jag har inget behov av att vara personlig eller berätta om mig själv eller mina livshändelser, jag känner inte att andra egentligen har med det att göra. Samt att jag anser att människor som gärna lägger ut offentligt om sina liv och vad de gör gärna söker bekräftelse i någon form. Kanske vill de ha många likes, de vill visa att de gör något av sitt liv, de vill att andra ska veta att de minnsan har det bra, eller så vill de att andra ska veta hur jäkla förbannade de är men de säger inte vad det handlar om, men de vill gärna höra det där "jag finns här" även om det är ytliga ord som inte betyder någonting.

Jag föredrar att studera människor, lyssna på deras historier, bara, lyssna. Inte för att det egentligen ger mig något men det gör något för dem. Men då kommer vi till den där funderingen jag haft länge, människor som säger att "Jag kan göra något för någon annan utan att kräva något tillbaka elelr utan att m bra av det själv". Jag anser att det är omöjligt att göra någon slags gärning som INTE gynnar en själv på något vis. Jag kunde också säga så förut att "jag kan ge men jag behöver inget tillbaka", dels för att mitt yrke innebär att jag ger och det skulle va oprofessionellt att begära något tillbaka, men tom där så får jag något utav det, jag blir lycklig av ett leende, få känna att jag gör något bra, att den jag hjälper mår bra. 

Om man bjuder en vän på en drink "nämen jag bjuder nu", så säger orden att man ger det gratis men ändå innerst inne förväntar man sig en likvärdig gärning tillbaka en annan gång. Människor är i grunden egoistiska sa någon känd psykolog, jag säger Jo men jag vill inte kalla det att vara egoistisk, jag vill istället kalla det att människan är i grunden en ren överlevare, vi sätter vårat eget välmående i första hand för det är VI själva som ska leva det livet inte de man umgås med o inte ens familj. Vi människor gör misstag för stunden för en kort stunds välmående, sedan kan vi göra livslånga misstag, men allt vi gör är för att vi vill hitta en väg där vi kan vara lyckliga i OSS SJÄLVA och kunna vara oberoende av någon annan. Men det är något som blir svårare och svårare för människor, pga så många faktorer.

Att hitta sig själv innebär att man hittar en balans i sitt liv, då man kan säga att "jag kan vara singel och utan vänner resten av mitt liv, eller inte, jag har ett liv jag trivs med ändå" Och då menar jag att man har nått sina egna mål, vad gällande arbete, studier, när man känner att man bestämmer själv, när man har kontroll över sig själv.  Sedan behöver vi alla sociala nätverk men de behöver inte vara så djupa, som jag, det räcker med att träffa nya människor på ett av mina stamställen, ha en trevlig konversation en vardagskväll över en öl när JAG känner för det. No strings attached. 

Livet kan vara enkelt, det kan vara svårt, men det viktigaste livet ut är att aldrig tappa bort tråden man höll i från dag 1, för det är basen man alltid återkommer till. Låt ingen eller något klippa den.